Veckans Chock

Mitt första möte med Hans Arnolds illustrationer var när jag som liten besökte mina kusiner i utkanten av Örebro. Jag tillbringade den mesta tiden på vinden i den gamla skolan de bodde i. Där uppe var det som ett oorganiserat tidningsbibliotek med allt från tidiga Svenska Mad, Fantomen, till Kronblom och gamla veckotidningar. I några av de veckotidningarna hittade jag spännande och skrämmande berättelser illustrerade av Hans Arnold och jag kunde sitta i timmar och studera dessa bilder. Hans absurda detaljerade skräckbilder med mycket humor och en hel del naket var inte likt något jag sett.

Mest känd är han nog för boken ”Allra käraste syster” och omslaget till Abbas Greatest Hits men för mig är det hans skräckbilder i boken ”Spöktimmen” en antologi av Barbro Werkmäster som jag fick som barn som satte djupast spår i mig, både positiva (formspråket) och negativa (mörkrädsla ibland).

I skolans bibliotek letade jag under åren upp alla böcker jag kunde hitta som var bildsatta av Hans Arnold såsom ”Andar och dödmansgastar” av Åke Ohlmark och ”Jag är en varulvsunge” av Gunnel Linde m.m. och läste och förundrades. Men alla de böckerna lämnades tillbaka till biblioteket och jag glömde så småningom av dessa bilder. Tills nyligen när jag bestämt mig för att införa en ny jultradition, högläsning ur boken ”Spöktimmen” på årets längsta dag.

Jag blev så överväldigad av nostalgi och inspiration så jag gick direkt in på nätet och köpte flera böcker av Hans Arnold, bland annat ”Monstret som valp”, ”Monsterland” och ”Veckans Chock”. Det stora fyndet var Veckans Chock som är en samling av 250 illustrationer, samtliga skapade för de noveller som mellan 1954 och 1979 publicerades under rubriken ”Veckans chock” i VeckoRevyn. Många av de 250 illustrationerna i boken publiceras för första gången sedan original-införandet. Boken har förord och bildkommentarer av Hans Arnold, artiklar och tidningsklipp från 50-, 60- och 70-talen.

När jag bläddrade i boken och såg dessa bilder för första gången på många år så kändes det som om förflyttades både i tid och rum till den svagt upplysta gamla vinden utanför Örebro och då som nu kan jag sitta i timmar och bara förundras över dessa fantastiska bilder.